Sommaren med Göran

Jag ska försöka skriva en recension av Sommaren med Göran utan att avslöja för mycket av handlingen. Vill du verkligen inte veta något av vad som händer i filmen, så kolla endast den sista fetstilta meningen.

Jag hade höga förväntningar, eftersom jag hade hört mycket gott om filmen och jag gillar Peter Magnussons och David Hellenius sketcher. Dock började filmen som en besvikelse. Det var flera i biopubliken som skrattade av bara själva synen av Peter och David och jag förstod inte riktigt varför. Det var inget som hade varit roligt i filmen ännu. Jag tror att det var för att man är van vid att se dem i olika sketcher så bara åsynen får en att dra på munnen. Det var lite svårt att vänja sig vid tanken att detta inte var en sketch, utan en film och allt som Peter och David gjorde var inte överdrivet som det brukar vara i sketcher, utan bara deras roll i filmen. Fast det dröjde inte så länge tills även jag skrattade. Filmen tog sig och hade många vardagliga skämt som man ibland själv råkat ut för som till exempelvis stavfel i sms och brist på saker att säga på en fest där alla andra tycks kunna mycket om ett visst ämne. Den allra roligaste scenen fick mig att skratta så mycket att jag grät! Det är ett mycket gott betyg från mig. Senast jag skrattade så mycket åt en film, var när jag såg Borat på bio. Filmen var även litet förutsägbar på ett romantiskt vis, vilket jag inte riktigt har bestämt mig för om jag gillade eller inte... jag tror jag gillade även det.

Sammanfattningsvis får filmen fem T av fem möjliga!

Min lördag

Idag har vi fikat på stan och tittat i affärer där ett och annat klädfynd slank ner i kassen. På hemvägen hämtade vi pizza som vanligt på en lördag, då vi inte har hunnit fylla på kylen med mat och inte har energi att åka och handla. Sambon kan förresten alla telefonnumer till stadens pizzerior utantill. Han är min nummerupplysning när jag ska beställa pizza. Jag tror dock inte att det beror på bra minne, utan alldels för många pizzaköp.

Nu är pizzan i magen och vi sitter på altanen och dricker kaffe. Sambon skrattar åt mig när han pratar med mig och jag endast svarar med ett hmm och en snabb blick på honom. Han sa att jag har min "sluta-prata-nu-jag-lyssnar-inte-ändå-för-att-jag-bloggar-min". Så jag ska inte skriva en bok idag, utan bara ett kort inlägg om min lördag.

På kvällen kommer sambons bror hit och ska ta hand om lillen. Vi ska nämligen gå på bio och skratta åt Peter Magnusson i Sommaren med Göran. Jag har stora förväntingar för att jag har hört att den ska vara så rolig. Det var länge sedan vi var på bio på tu man hand. Senast var dagen innan lillen föddes, vilket är snart tre år sedan. Då såg vi Casino Royale. I efterhand har jag tänkt att vilken tur vi hade att vattnet inte gick under filmens gång. På morgonen dagen efter, när jag gick upp, gick nämligen vattnet. Idag är det ingen sådan fara i all fall, utan det som vi eventuellt behöver oroa oss för är om lillen kan somna utan oss eller inte.

Vad har ni för planer ikväll då?

Inspiration

Vi har fastnat i en svacka vad gäller matlagning. Vi köper ofta skräpmat med oss hem eller äter ute på restaurang. När vi väl lagar mat, så blir det samma vanliga rätter. Korv stroganoff, bacongryta och återigen bacongryta eller korv stroganoff. Suck. I fredags fick jag ett tips av en kollega att surfa in på Arlas hemsida för att hämta receptinspiration. Sagt och gjort. Jag satte mig framför datorn och klickade runt bland de olika recepten. De snabblagade rätterna tilltalade mig mest. Sambon kommer att börja arbeta igen imorgon och när vi kommer hem efter jobbet, vill vi att maten ska gå fort att tillaga, eftersom både vi och sonen är hungriga och därav också griniga. Mat i magen höjer humöret i familjen. Med hjälp av Arla författade jag en matlista, åkte till affären och köpte tre helt nya snabba maträtter. Den första -Biff i sambalgrädde - provade vi redan idag. Den var god (jag ska bara salta litet mer nästa gång) och snabblagad.

Nästa vecka kommer allt att bli som vanligt igen. Sambon jobbar, jag jobbar och sonen går på dagis. Rutinerna återgår till de som vi hade före semestern och som vanligt vid slutet av sommaren, har jag en massa projekt planerade inför kommande mörka höstkvällar. Jag planerar och sätter upp projekt, men tyvärr oftast brukar bara hälften av dem bli genomförda. Jag skyller på tidsbrist. Jag hoppas i alla fall att de här nya maträtterna är något jag kommer att hålla fast vid som en liten nyhet bland rutinerna, trots att sambon är negativ. Han tror att de nya rätterna ska ta lång tid att laga och innehålla konstiga ingredienser. Han blev förvånad när jag fixade dagens rätt på endast 45 minuter. Fast jag misstänker ändå att jag får stå för de nya rätterna och att han kommer att fortsätta laga bacongryta...

Vem är du på jobbet?

Är du clownen, som får alla att skratta?

Den som inte pratar något annat än jobb?

Den som är väldigt privat och talar om allt som händer i sitt liv?

Är du den anonyme som man alltid glömmer namnet på?

Den som alla vill umgås med?

Eller är du kanske den som alla pratar skit om?

Den duktige som aldrig säger något?

Den mindre duktiga som alltid ska prata och komma med förslag?

Den som alltid gör bort sig på firmafesten?

För visst finns alla dessa människor på ditt arbete? Eller?

Jag vet inte vem jag är. Det är svårt att tänka sig hur andra ser på mig. Jag tror att jag bara är helt "normal", ingen som pratar speciellt mycket eller för lite. Pratar lagom mycket privata saker på jobbet. Alla vet vem jag är på grund av min roll, så anonym är jag inte. Gjort bort mig på firmafesten... hmmm... nej jag tror inte det, men det skulle jag säkert kunna göra. Jag är nog ingen av de ovanstående, men ser mina andra kollegor i rollerna ovan. Fast så kanske alla tänker? Jag vet inte.

Hur tänker du eller vad har du för roll på ditt arbete?

Tvestjärtar

Rävsaxar, orönkryckor, örnastörtare eller tvestjärtar. I det här fallet är det verkligen inget kärt barn trots många namn. Nu har de invaderat vårt hem! De kommer alltid i slutet av juni/början av augusti och bor till en början i vår postlåda innan de tar sig in i vårt hem. Jag tar ogärna upp posten, men tidningen plockar jag försiktigt fram på morgonen. Sedan skakar jag tidningen, så att insekterna inte följer med mig in. Fast in kommer dem. Igår hittade jag en i diskhon. Jag spolade med varmt vatten - länge. Förra året hittade jag en tvestjärt i sängen och en låg i grytvanten när jag stoppade in handen! Iiihhh!!!

Jag vet inte om det är en myt, men är det inte tvesjtärtar som kan krypa in i människöron och lägga ägg? Jag tror jag har hört talas om ett sådant fall? På anticimex hemsida står det att de gärna kryper in i trånga och fuktiga utrymmen. Jag vill då inte ha dem i min säng! Förutom malar är tvejstjärten en insektsart jag gärna slipper. Bara så ni vet. Jag bjussar på en bild också:

Vår söndag

Idag åkte vi på en spontan utflykt till Norrqvarn. Vi skulle egentligen ha åkt till ett shoppingcenter, men när solen tittade fram ändrade vi färdriktning. Jag var inte så shoppingsugen, att jag ville spendera den fina dagen inomhus. Iställlet ville jag passa på att vara utomhus. Vi tittade på när båtarna hissades i slussområdet, åt god mat på uteserveringen och gick omkring i barnens minikanal och kände oss som jättar.

Efter utflykten, åkte vi hem till svärmor som bjöd på nybakad sockerkaka och bullar. Vi vuxna var trötta efter att ha gått omkring och stannat vid varenda miniatyrhus och tittat i varje fönster, men sonen var energisk som vanligt. Han ville leka och gunga på lekplatsen vid farmors hus. Vi hade inte ork för detta och lovade honom att återvända till lekplatsen någon annan dag. Löftet fungerade som vanligt och jag undrar hur många lekplatser jag har lovat min son att besöka "någon annan dag"... nåja, just nu är han nöjd ändå och både han och vi har haft en händelserik söndag.

Löjligt. Jag vet.

Igår när jag handlade på systembolaget tittade kassörskan misstänksamt på mig en bra stund och sade sedan till slut:

- Jag skulle vilja titta på ditt leg.

Jag försökte dölja mitt nöjda leende, men jag tror att det syntes rätt tydligt hur glad jag blev att hon frågade mig.

När jag var 18 och gick till krogen var jag glad över att inte behöva visa leg. Då ville jag se äldre ut. Idag, 12 år senare hoppas jag att få visa. Jag undrar när det vände? Vid vilken ålder jag började hoppas på att se yngre ut än vad jag är. Jag tror att det hände någon gång vid 28-års ålder när jag såg en jämnårig på tv. Först visades en intervju med henne och jag trodde hela tiden att hon var äldre än vad hon var. Sedan visades hennes ålder och namn och jag blev chockad över att se att hon var vid min ålder. Då började jag att tänka efter om jag också såg så gammal ut. Löjligt. Jag vet. Men jag tyckte att åren hade gått väldigt fort helt plötsligt. 30-årsdagen närmade sig med rasande fart. Tiden gick inte att stoppa eller få tillbaka.

Det är nu cirka fem månader sedan jag fyllde trettio. Ibland känns det fortfarande främmande att säga att jag är 30, eller höra någon annan säga min ålder. Jag hoppar till när jag hör min ålder och undrar vart åren som tjugo-någonting tog vägen. Men på det stora hela är jag nöjd med min ålder just nu.

Fast ibland behöver jag få visa leg på bolaget för att höja självkänslan lite.