måndag 8 juni 2009

22 år

Åldrarnas ålder avgjordes idag och den blev:

22 år!

Jag lyssnade igen på Christer när jag åkte hem från jobbet. En man ringde in och tyckte att åldrarnas ålder är 30. Han var själv 45. Hans argument för trettio var att han vid den tiden hade skaffat sig en karriär och familj. Han hade varit med om många äventyr och roat sig mycket innan han fyllde tettio. Vid trettio hade han hunnit med att skaffa sig allt han ville ha och det bästa av allt var att han ändå fortfarande var ung.

Ja... han kanske har rätt. Jag har ungefär allt det han också hade när han var trettio och jag är faktiskt fortfarande ung och kan utföra och erfara mycket mer om jag vill.

En kollega till mig fyllde dessa härliga trettio förra veckan och idag skulle vi överraska honom med en present och något gott till eftermiddags-fikat. Jag stack iväg på lunchen för att köpa fikabröd och grattis-kort. Jag fastnade framför de humoristiska korten och stod där i evigheter och försökte välja. De var roliga och en del av dem smått elaka. Jag visste inte riktigt hur elak jag skulle våga vara mot honom. Jag valde till slut ett kort som löd ungefär så här:

Du har aldrig varit så gammal som du är nu...

men du kommer heller aldrig bli så ung som du är nu.

Det bästa vore ju om man alltid tyckte att den åldern man har för tillfället är just åldrarnas ålder.
Carpe diem!

6 kommentarer:

Speja sa...

Jag måste säga att jag brukar känna mig rätt nöjd där jag befinner mig just för tillfället. Och det är ju egentligen enda alternativet - om man vill vara lycklig;)

F sa...

längesen man var 22..

Lallis - liv och leverne sa...

Jag tycker nog att det aldrig har känts så bra att vara 38 som detta året:)
Trivs riktigt bra.
Så då måste ju det vara åldrarnas ålder - för mig i alla fall.
Kram på dig du goa.
/Lallis

Mamma J sa...

Nejmen, 22?

Jag har nog missat vem som bestämt det. Det känns som om det är någon som har ålderskomplex och kanske lite gubbsjuka... Förlåt, men...

Eva sa...

Intressant :-) Ibland kan jag nog tycka att livet lekte som mest kring 25. Men vid 40 infann sig ett annat lugn, en annan självsäkerhet. Nu kan jag tycka att åren rasslar förbi lite för fort. Man inser att man lagt ned alldeles för mycket tid på jobbet och undrar om det verkligen var värt det. Därför jobbar jag nu bara deltid. Det är tufft för ekonomin, men betyder att jag får mer tid för dottern och mer tid att leva och reflektera. Fast snart kommer jag nog försöka gå upp i tid igen. Vi får se :-)
Kram,
Eva

anna sa...

nä 22 det var en sorglig ålder tycker.